I edderkoppers nett
I denne personlige teksten vender Martin Bengtsson tilbake til tiden like før selvmordsforsøket. Fyller de tomme dagboknotatene fra den gangen.
Toget passerer. Drønner. Løper over skinnene. Gjennom utkanten av byen. Under balkongene, under klessnorene. Forstaden. Flagg. Forstadens flagg er fotballagenes flagg. Den tørre lufta, den tørre, stille lufta i midten av rundkjøringen. Fattigdom. Leiligheter der det bor flere familier. Gubbene som møtes klokka fire og drikker seg beruset. Rundt omkring: Trafikken. Hele tida. Veggene som rister i husene ved sporene. Jeg våkner. En finger beveger seg over takvinduet som er dekket med pollen. Takvinduet skjærer ut lyset i en firkant. Hvem er det som er der og pirker? Når golvet får et lys ved siden av senga? I det som ikke er lyset: Fotballskoene. Nike Air. Luft. Og det som ikke er i lyset, der i treplankene, i golvkrokene: Edderkoppen som flykter in i det skjulte, bort fra støv som danser rundt. Tro meg, det er ikke et symbol. Edderkoppen er der. Edderkoppen er edderkoppen.
Jeg har en gitar oppstilt i hjørnet. En dag skal jeg spille Life on Mars. Farge håret. Klærne mine på en stol og i skapet. Jeg kler på meg. Dette er også en dag. Dette er også et liv. En farge. Jeg setter meg på sengekanten. Kjenner golvet med mine herdede og harde føtter. Løfter én opp og masserer undersiden. Den harde huden. Alle underlagene disse føttene har manøvrert på. Spindelvev på foten som jeg blåser bort. Jeg tenker: Alle underlag som former en fot. Alle sko, edderkopper.
Det er helg, kroppen stiv etter kampen. Kroppen tom og trøtt, uavhengig av kampens utfall. Juventus? Milan? Roma? Vi spilte. Jeg husker ikke, jeg har nylig våknet, nakken verker. Min og andres. Det hele tida å lete med blikket. Etter korridoren, en medspiller. Å løse situasjonen raskt. Se bakom ryggen. Se bakom ryggen på en annen. Skyte med hele kroppen. Beinets pendel, opp gjennom ryggen og til nakken. All spenning samles her. Jeg trenger noen som tar i meg, på meg. Som tar bort all denne spenningen. Som slår det stive ut av meg. For et urimelig krav. Jeg vet det. Jeg bare ønsker. Jeg er en sånn mann som jeg hater. Ute i korridoren hører jeg lyden fra oppholdsrommet. To som spiller TV-spill. Prater. De breier seg ut på leopardtrekket i bare underbukser. Sofaen som en L framfor TV-en. Dempet belysning. Iblant har de en hånd innenfor underbuksa. Krafser, retter til pungen eller kuken. Fiser og kaster fisen på den ved siden av. Oppholdsrommet lukter fis og parfyme. Iblant såpe. En vaskekone ber dem løfte på føttene. Vi er snørrunger. Guttene sier: Porkabottana (grisehore). Sier: Figlio di bottana (horunge). Jeg vet ikke hvordan det staves. Språket mitt er gebrokkent. Og de kaller. De gir navn. De er idioter. En fra Napoli smugrøyker under vifta. Fra Napoli. Gomorraen. Camorraen? Venstreback. Inne på toalettet lar jeg vannet renne seg varmt. Lytter, fantaserer, kanskje skriver jeg noe i hodet, skriver noe i hodet, noe usynlig.
Jeg skyller ansiktet i vannet. Kviser rundt nesa på begge sider. Rødsprengt hud. Rødsprengt helt ned på ryggen. Jeg vasker ansiktet med produkter. Alle produkter som fins for å skjule det stygge. Masker, skrubb. Noen på laget napper øyenbrynene. Noen på laget vokser beina. Barberer pungen. Jeg prøvde Veet. Pungen blødde. Jeg har en sånn pung som jeg hater. Nå vasker jeg meg bare. Under armene og i ansiktet. Pusser tennene og tar en runde i huset med børsten i munnen. Det virker som om folk allerede har gått ut. Bortsett fra dem i oppholdsrommet er det tomt. Alle sengene under alle skråtak, med hver sin firkant av lys ovenfor, alle sengene oppredd av Signora. Edderkoppen. Jeg går inn igjen på badet. Spytter. Setter på meg Converse-skoene mine og går ned i verkstedet.
I verkstedet er husets eneste telefon. Jeg ringer ved hjelp av telefonkort som jeg kjøper i kiosken. Man skraper fram et nummer på kortet, man ringer for å ringe. Det er stemmer, man må vente. Det gis instruksjoner. Jeg lærer meg disse instruksjonene. Verkstedet er kaldt. I verkstedet lærer jeg meg å ringe. Lukter olje. Det er en kobling, en sentral. Hvor er sentralen? Jeg forstår det ikke helt. Men jeg ringer broren min, moren min og faren min. Kjæresten min. Jeg ringer til Sverige. Jeg savner, men nekter å savne. Jeg er i fornektelse. Jeg dør sakte innvendig. Savner Trollhättan. Tenker på Trollhättan og Fucking Åmål-huset. Kjæresten min, Emilia. Jeg har aldri vært så forelsket. Kommer aldri til å bli så forelsket igjen. Klippene et sted utenfor Göteborg. Den første ølen. Festival. Blodet som steg i meg når jeg kysset henne. Det sterke suget, det deilige mørket jeg gikk ned i. Som et varmt nattbad. Jeg levde så mye da.
Vi legger på telefonen. Hun sa at jeg må reise hjem hvis jeg ikke orker. Gi opp? Jeg kjenner kjeven min. Nakken, det kommer av kjeven. Jeg biter sammen. Det er derfor. Det er ikke fotballen. Jeg har vondt i nakken fordi jeg forsøker ikke å gråte. Jeg går ut på gata. Via Diaz. Sulten, følsom. På hjørnekafeen, Osterian, sitter fire-fem og smådrikker kaffe. Ingen lagkamerater. Lokale folk. Gubber i kaps. Gubber som røyker og prater. Fascister? Sosialister? Et barn som prøver å spise i den steikende sola. I forstaden. Kjemper med tomatsausen. Med flaggene? Vil ha is. Sier: Gi meg is. Sier: Gi meg is nå. Baristaen nikker til hilsen. Jeg bestiller en enkel espresso og en croissant med sjokolade. Jeg slår meg ned inne. Jeg liker ikke å spise i sola. Blir sløv i sola. På denne tida av året blir jeg også sløv av pollen. Jeg er allergisk. Milano mangler nesten helt vann. Hvem sin var fingeren på taket? Feieren? Pollen får lov til bare å virvle og virvle rundt. Det er en dårlig by på mange måter. Samtidig sjarmerende skitten. Husker første dagen jeg ble kjørt inn til byen. Da jeg hadde skrevet under kontrakten. Jeg landet på Linate, og Fransesco hentet meg. Jeg hadde barbert hodet. Jeg så ut som en nazist. Var det Linate? Var det Malpensa? Kjørte gjennom tung trafikk på Punto Blu. Det er nok bare det urbane. At jeg liker så godt å føle at jeg bare er et lite, svært lite, menneske blant mange andre mennesker. Følelsen i det å se at det fins så mange måter å leve på. Livet er mennesker, møter. Jeg har cash i lomma. Jeg får lønna mi i en konvolutt. 3000 €, jeg tar alt med når jeg går ut. Betaler så snart jeg er ferdig. Får 5 € tilbake på 10 €. 2990 € igjen i konvolutten.
Det blir solgt Bob Marley-flagg og -lightere utenfor en pizzeria. Fotballtrøyer. Der henger mitt lag. Inters trøye. Adriano på ryggen. Materazzi. Jeg møter dem på Appiano. Der er de mennesker. Her er de en trøye. Er de mennesker der? Hvordan er man en trøye? Det sterke lyset gjør meg dorsk. Ør. Som i tåke snart. Kjøper vann i en kiosk et stykke fra torget og går deretter i retning mot Via Montenapoleone. Ned mot Armani. Fukter panna med håndflaten som jeg har helt vann på. Vakter vokter varer. Ungdommer arm i arm ler. Shorts. Bein. Pene bein. Veet? Gateselgere blir vist bort av politiet, igjen og igjen. Jeg kjenner i baklomma etter pengekonvolutten. Flytter den til framlomma for ikke å risikere å bli bestjålet. Jeg går i butikkene og kjenner på jeans. Stoffene. Strekker i det og spør hva det koster. På Dolce Gabbana blir jeg fotografert. Prøver å prate italiensk. Forsøker å lære meg språket på denne måten. Det er lettere når jeg er alene, ingen av lagkameratene mine som lytter og ler. Jeg kan en del av det som brukes på banen. Framover. Bakover. Kom. Høyre. Venstre. Pass deg! Ryggen. Hodet. Midtbanespiller. Angrepsspiller. Back. Målvakt. Mål. Selvmål. Spring. Springe. Jogge. Gå. Rødt kort. Gult kort. Etc. Utenfor banen kan jeg bestille mat. Gi et kort referat av dagen min. Jeg våknet. Jeg spiste. Jeg trente. Jeg sovnet. Å, så fine sko! Jo lenger jeg befinner meg i det italienske språket, desto dårligere blir svensken min, merker jeg. Til og med drømmene blir mer og mer på italiensk. Når jeg prater i telefonen, tar det tid å finne ord. Jeg merker at språket mitt blir stivt. Avkortet. Kort. Avhogd. Avkortet. Blir et annet språk. Brutt, avbrutt. Forstyrret. Ristet. Styrtet. Ristet av et annet språk som vil inn, vil passere. Ta over? Alle skiltene jeg passerer med italiensk. Hvordan sko blir sko på et annet språk. Gris = Porka. Jeg setter meg på Armanis egen kafé i tilknytning til Armani. Hvite marmorplater. Gasser. Parfymer. Ryker. Kaffe. Kjøper en panini med pesto. Folk er viktige her. Det forteller slipsene meg. Sitter med solbriller under en parasoll. Litt lenger borte er en bank der jeg var på et møte. Jeg forstod ikke hva slags møte. Neste uke skal jeg tatovere meg. Jeg skal til banken i et møte. Jeg må forstå hva det er for slags møte da. Materazzi er tatovert over hele kroppen. Carl har rovdyr på ryggen.
Jeg tar vann fra flaska, lar litt avkjøle beina. Går ned på t-banen. Nærmeste stasjon. Den svale lufta. Skyggen. Endelig, trengselen. Alle kroppene, bare armer som rører ved hverandre. Ber om unnskyldning til mannen ved siden av meg. At jeg mumler. Jeg kan ikke røre meg. Det er det jeg mumler. Og unnskyld, det er så varmt her. Det er så tett. Jeg ser ikke. Jeg ser ikke. Nå, ser, ser ved Nord. Bytter til regiontoget. Den lengste strekningen. Putter øreproppene i ørene. Timbuktu, Håkan Hellström, Promoe, Nirvana, Bowie. Logh. Blandings-cd-en Emilia gav meg. ”Mamma I´m a Millionaire but I feel like the only one.” Bassen, trommene. Jeg kikker på graffitien på sementen. Jeg trykker panna mot ruta, som er varm. Alt dette lyset. Jeg blir ør og matt. Alt dette lyset er avstumpende. Italienerne sover siesta. Jeg bare tenker og tenker og tenker. Tenker italienerne slik som jeg tenker? Jeg ønsker at jeg kunne tenke mindre. Sove siesta. Hver gang jeg våkner, våkner jeg i panikk. Jeg tenker at jeg er for seint ute til en bussavgang. Jeg tenker for mye på Mussolini. På vei til treningen. Det er trening hele tida. Kommer en for seint, er løpet kjørt. På Appiano Gentile skifter vi i en kjeller under A-laget. Når vi går ut til banen, ser vi A-laget. Carl skal trene med A-laget. Snart er han en trøye. En trøye som man selger på gata. Som noen springer av gårde med som springer fra politiet. Jeg har langt igjen dit. Trening og mat, man kan ikke sluntre unna. De kan kjefte her. De kan kjefte så man blir livredd. Hele dette landet, som jeg har drømt om å være i hele dette landet. Jeg drømte, men jeg visste ingenting. Jeg er bare ørske nå. Emilia sier jeg er deprimert. Jeg vet også, og jeg nekter å vite. Jeg vil ikke hjem til huset, men jeg vil ikke noe annet sted heller. Jeg er en fange her. Jeg er en fange i alt man kan ønske seg. Jeg vil danse. Knulle. Det er så tett. Deprimert, sa Emilia.
Jeg må vente på at toget skal passere. Venter med bilene og mopedene. Venter i smogen. Lukta av bensin og vår. Klokka er 15, litt over. Det er fridag. Kameraer ovenfor døra til huset. Jeg blir sett av noen. En livvakt bor i kjelleren. Man vil forsikre seg om at det er meg. Ingen utenforstående. Materazzi har tatovert inn noen langs hele ryggraden. Det gjør vondt som faen. ”Navnet på jenta hans.” Carl sa det. Jeg følte en merkelig skam som barn. Jeg husker at jeg ville dø tidlig. Fotballen har vært en måte å ikke dø på. Jeg tar av meg alle klærne og legger meg på senga. Jeg skal prøve å sove siesta. Svetten mot lakenet. Lakenet klistrer seg til ryggen. Berlusconi eier alle kanaler. Gubber som prater dritt hele dagen. Jeg lukker øynene. Drømmer om kropper. Drømmer om en båt. Jeg er hjemme. Jeg har fri. I en italiensk avis som ligger i oppholdsrommet, står det at jeg er rangert som nummer åtte. Det åttende største talentet i Europa.
Bonusspor
I spindlars väv
Martin Bengtsson blev som 17 åring fotbollsproffs i den italienska klubben Inter men efter bara tio månader i klubben försökte han ta sitt liv i ett badrum på spelarboendet. Idag, 10 år efter händelsen, återvänder Bengtsson i minne och text till tiden strax före kollapsen. Fyller dåtidens tomma dagboksblad.
Tåget passerar. Dånar. Löper över skenorna. Genom stadens utkant. Under balkongerna, under tvättlinorna. Förorten. Flaggor. Förortens flaggor är fotbollslagens flaggor. Den torra luften, den torra stilla luften i mitten av rondellen. Fattigdom. Flerfamiljslägenheterna. Gubbarna som ses klockan fyra och dricker sig berusade. Runt om: Trafiken. Hela tiden. Väggarna som skakar i husen vid spåren. Jag vaknar. Det rör sig ett finger över pollentäcket. Takfönstret, skär ut ljuset i en fyrkant. Vem är där och petar? När golvet får ett ljus bredvid sängen? I det som inte är ljuset: Fotbollsskorna. Nike Air. Luft. Och det som inte är i ljuset, där i träplanken, i golvets vrår: Spindeln som flyr in i det dolda, bort från damm som dansar runt. Tro mig, det är ingen symbol. Spindeln är där. Spindeln är spindeln.
Jag har en gitarr uppställd i hörnet. En dag ska jag spela Life on Mars. Färga håret. Mina kläder på en stol och i garderoben. Jag klär mig. Detta är också en dag. Detta är också ett liv. En färg. Jag sätter mig på sängkanten. Känner golvet med mina härdade och hårda fötter. Lyfter en upp och masserar undersidan. Förhårdnaderna. Alla underlag dessa fötter manövrerat. Spindelväv på foten som jag blåser bort. Jag tänker: Alla underlag som formar en fot. Alla skor, spindlar.
Det är helg, kroppen stel efter matchen. Kroppen tom och trött, oavsett matchens utgång. Juventus? Milan? Roma? Vi spelade. Jag minns inte, jag är nyvaken, nacken ömmar. Min och andras. Det att ständigt leta med blicken. Efter korridoren, en medspelare. Något i gitarren? Att lösa situationen snabbt. Se bakom ryggen. Se bakom ryggen på någon annan. Skjuta med hela kroppen. Benets pendel, upp genom ryggen och till nacken. All spänning samlas här. Jag behöver någon som tar i mig, på mig. Som tar bort all den här spänningen. Som slår det stela ur mig. Vilket orimligt krav. Jag vet det. Jag bara önskar. Jag är en sådan man jag hatar. Ute i korridoren hör jag ljudet från sällskapsrummet. Två som spelar TV-spel. Talar. Dom breder ut sig på leopardklädseln i bara kalsonger. Soffan som ett L framför TV:n. Dov belysning. Ibland har dom en hand innanför kalsongerna. Krafsar, rättar till pungen eller kuken. Fiser och kastar fisen på den bredvid. Fis och parfym luktar sällskapsrummet. Ibland såpa. En städerska ber dom lyfta på fötterna. Vi är snorungar. Pojkarna säger: Porka bottana (Grishora). Säger: Figlio di bottana (Horunge). Jag vet inte hur det stavas. Mitt språk är brutet. Och dom benämner. Dom namnger. Dom är idioter. Kastar dosan i backen. En från Napoli smygröker under fläkten. Från Napoli. Gomorran. Camorran? Vänsterback. Inne på toaletten låter jag vattnet rinna sig varmt. Lyssnar, fantiserar, kanske skriver jag något i huvudet, skriver något i huvudet, något osynligt.
Jag sköljer ansiktet i vattnet. Aknen runt näsan på båda sidor. Rödsprängd hud. Rödsprängd ända ned på ryggen. Jag tvättar ansiktet med produkter. Alla produkter som finns för att dölja det fula. Masker, skrubb. Vissa i laget nopprar ögonbrynen. Vissa i laget vaxar benen. Rakar pungen. Jag prövade Veet. Pungen blödde. Jag har en sådan pung som jag hatar. Nu tvättar jag mig bara. Under armarna och i ansiktet. Borstar tänderna, och tar ett varv på våningen med borsten i munnen. Folk verkar redan ha gått ut. Förutom dom i sällskapsrummet är det tomt. Alla sängarna under alla snedtag, med sina varsina fyrkanter av ljus ovan, alla sängarna bäddade av Signora. Spindeln. Jag går tillbaka in på badrummet. Spottar. Sätter på mig mina Converse och går ned i verkstaden.
I verkstaden finns husets enda telefon. Jag ringer med hjälp av telefonkort som jag köper i kiosken. Man skrapar fram ett nummer på kortet, man ringer för att ringa. Det är röster, man får vänta. Det instruktioner. Jag lär mig dessa instruktioner. Verkstaden är kall. I verkstaden lär jag mig ringa. Doftar olja. Det är någon koppling, någon central. Var är centralen? Jag förstår inte helt. Men jag ringer min bror, min mamma och min pappa. Min flickvän. Jag ringer till Sverige. Jag saknar men vägrar sakna. Jag är i förnekelse. Jag dör sakta inombords. Saknar Trollhättan. Tänker på Trollhättan och Fucking Åmål – huset. Min flickvän, Emilia. Jag har aldrig varit så kär. Kommer aldrig bli så kär igen. Klipporna någonstans utanför Göteborg. Den första ölen. Festival. Blodet som steg i mig när jag kysste henne. Det starka suget, det sköna mörkret jag gick ned i. Som ett varmt nattbad. Jag levde så mycket då.
Vi lägger på telefonen. Hon sa att jag måste åka hem om jag inte orkar. Ge upp? Jag känner min käke. Nacken, det beror på käken. Jag biter ihop. Det är därför. Det är inte fotbollen. Jag har ont i nacken för att jag försöker att inte gråta. Jag går ut på gatan. Via Diaz. Hungrig, känslig. På hörncaféet, Osterian, sitter 4-5 och sippar på kaffe. Inga lagkamrater. Lokalt folk. Gubbar i keps. Gubbar som röker och pratar. Fascister? Socialister? Ett barn som försöker äta i den gassande solen. I förorten. Kämpar med tomatsåsen. Med flaggorna? Vill ha glass. Säger: Ge mig glass. Säger: Ge mig glass nu. Baristan nickar till hälsning. Jag beställer en enkel espresso och en croissant med choklad. Jag slår mig ned inne. Jag tycker inte om att äta i solen. Blir slö i solen. Blir slå så här års också av pollen. Jag är allergisk. Milano saknar nästan helt vatten. Vems var fingret på taket? Sotaren? Pollen får lov att bara virvla och virvla runt. Det är en usel stad på många sätt. Samtidigt älskvärt smutsig. Minns första dagen som jag kördes in till staden. När jag hade skrivit på kontraktet. Jag landade på Linate och Fransesco hämtade mig. Jag hade rakat huvudet. Jag såg ut som en nasse. Var det Linate? Var det Malpensa? Körde genom tung trafik på Punto Blu. Det är nog det urbana, bara. Att jag tycker så mycket om att känna att jag bara är en liten, mycket liten, människa bland många andra människor. Känslan i att se att det finns så många sätt att leva. Livet är människor, möten. Jag har cash i fickan. Jag får min lön i ett kuvert. 3000€, jag tar allt med när jag går ut. Betalar så snart jag är färdig. Får 5€ tillbaka på 10€. 2990€ kvar i kuvertet.
Det säljs Bob Marley flaggor och tändare utanför en pizzeria. Fotbollströjor. Där hänger mitt lag. Inters tröja. Adriano på ryggen. Materatzzi. Jag möter dom på Appiano. Där är dom människor. Här är dom en tröja. Är dom människor där? Hur är man en tröja? Det starka ljuset gör mig loj. Snurrig. Som i töcken snart. Köper vatten i en kiosk en bit från torget och går sedan i riktning mot Via Montenapoleone. Ned mot Armani. Baddar pannan med hanflatan som jag hällt vatten på. Vakter vaktar varor. Ungdomar I armkrok skrattar. Shorts. Ben. Snygga ben. Veet? Gatuförsäljare körs iväg av polisen, igen och igen. Jag känner i bakfickan efter pengakuvertet. Flyttar det till framfickan för att inte riskera att bli bestulen. Jag går i butikerna och känner på jeans. Tygerna. Tänjer och frågar vad det kostar. På Dolce Gabbana blir jag fotograferad. Prövar att prata italienska. Försöker lära mig språket såhär. Det är lättare när jag är själv, inte någon av mina lagkamrater som lyssnar och skrattar. Jag kan en del av det som används på planen. Framåt. Bakåt. Kom. Höger. Vänster. Akta dig! Ryggen. Huvudet. Mittfältare. Anfallare. Back. Målvakt. Mål. Självmål. Spring. Springa. Jogga. Gå. Rött kort. Gult kort. Etc. Utanför planen kan jag beställa mat. Ge ett kort referat från min dag. Jag vaknade. Jag åt. Jag tränade. Jag somnade. Hej, vad fina skor! Bella scalp. Ju mer jag befinner mig i det italienska talet desto sämre blir min svenska märker jag. Drömmarna blir mer och mer på italienska till och med. När jag pratar i telefon tar det tid att finna ord. Jag känner att mitt språk blir styltigt. Avkortat. Kort. Avhugget. Avkortat. Blir ett annat språk. Brutet, avbrutet. Stört. Skakat. Störtat. Skakat av ett annat språk som vill in, vill passera. Ta över? Alla skyltarna jag passerar med italienska. Hur sko blir sko på ett annat språk. Gris=Porka. Jag sätter mig på Armanis egna café i anslutning till Armani. Vita marmorplattor. Gassar. Parfymer. Ryker. Kaffe. Köper en panini med pesto. Folk är viktiga här. Det säger slipsarna mig. Sitter i solglasögon under ett parasoll. Lite längre bort finns en bank där jag var på ett möte. Jag förstod inte vilket sorts möte. Nästa vecka ska jag tatuera mig. Jag skall till banken på möte. Jag måste förstå vad det är för möte då. Materatzzi är tatuerad över hela kroppen. Carl har rovdjur på ryggen.
Jag tar vatten från flaskan, låter lite svalka benen. Söker mig ned i t-banan. Närmsta stationen. Svalkan. Skuggan. Äntligen, trängseln. Alla kroppar, bara armar som rör vid varandra. Ber om ursäkt till mannen bredvid. Att jag mumlar. Jag kan inte röra mig. Det är vad jag mumlar. Och förlåt, det är så varmt här. Det är så tätt. Jag ser inte. Jag ser inte. Nu, ser, ser vid Nord. Byter till regionaltåget. Den längre sträckan. Stoppar hörlurarna i öronen. Timbuktu, Håkan Hellström, Promoe, Nirvana, Bowie. Logh. Blandskivan Emilia gav. ”Mamma I´m a Millionaire but I feel like the only one.” Basen, trummorna. Jag tittar på graffitin på cementen. Jag trycker pannan mot rutan som är het. Allt detta ljus. Jag blir yr och matt. Allt detta ljus är avtrubbande. Italienarna sover siesta. Jag bara tänker och tänker och tänker. Tänker italienarna sådant som jag tänker? Jag önskar jag kunde tänka mindre. Sova siesta. Varje gång jag vaknar, vaknar jag i panik. Jag tänker att jag missat en avfärd med buss. Jag tänker för mycket på Mussolini. På väg till träningen. Det är träning hela tiden. Missar man är man körd. På Appiano Gentile byter vi om i en källare under A-laget. När vi vandrar ut till planen ser vi A-laget. Carl ska träna med A-laget. Snart är han en tröja. En tröja som man säljer på gatan. Som någon springer iväg med som springer från polisen. Jag har långt dit. Träning och mat, man får inte missa. Dom kan skälla här. Dom kan skälla så man blir livrädd.. Hela det här landet, vad jag drömt om att vara i hela det här landet. Jag drömde men jag visste ingenting. Jag är bara yrsel nu. Emilia säger jag är deprimerad. Jag vet också, och jag vägrar veta. Jag vill inte hem till huset men jag vill ingen annanstans heller. Jag är en fånge här. Jag är en fånge i allt man kan önska sig. Jag vill dansa. Knulla. Det är så tätt. Deprimerad, sa Emilia.
Jag får vänta på att tåget ska passera. Väntar med bilarna och mopederna. Väntar i smoggen. Doften av bensin och vår. Klockan är 15, strax över. Det är en ledig dag. Kameror ovanför dörren till huset. Jag ses av någon. En livvakt bor i källaren. Man vill försäkra sig om att det är jag. Ingen utomstående. Materatzzi har tatuerat in någon längs hela ryggraden. Det gör ont som fan. ”Hans tjejs namn.” Carl, sa det. Jag hade en märklig skam som barn. Jag minns att jag ville dö tidigt. Fotbollen har varit ett sätt att inte dö. Jag tar av mig alla kläder och lägger mig på sängen. Jag ska pröva att sova siesta. Svetten mot lakanen. Lakanet fastnar mot ryggen. Berlusconi äger alla kanaler. Gubbar som pratar skit dagarna i ända. Jag blundar. Drömmer om kroppar. Drömmer om en båt. Jag är hemma. Jag är ledig. I en italiensk tidning som ligger i sällskapsrummet står det att jag är rankad åtta. Åttonde största talangen i Europa.